Tillbaka på svensk mark igen efter en vääääldigt välbehövlig vistelse i Bangkok och Rayong. Jag var där för två år sedan , denna gången fick jag tyvärr inte med mig barnen men beslöt mig för att åka ändå. Kan ju lika gärna sakna dem där som här resonerade jag (eftersom de ändå var bortresta på sitt håll).
Hyste även en liten svag förhoppning om att få åtminstone en promilles lindring av monstereksemen som har plågat mig sen oktober. Sol och saltvatten liksom… finns ju inget bättre botemedel än det!
Och visst mådde jag bättre. Självklart mår man bättre av dagsljus, sol, värme, D-vitamin, hav, familj och goda vänner runtomkring och inte behöva fatta ett jobbigare beslut än var man ska äta lunch och middag varje dag. I motsats till totalt mörker dygnet runt i fyra månader utan vare sig dagsljus eller frisk luft. Eksemen blev märkbart bättre men så fort jag landade i Sverige igen så kom de tillbaka som en slags monstruös amöba. Huden är vårt största organ och det är ju extra mysigt när det sätter sig just i ansiktet. Tack för den! Varför kan inte JAG få magsår eller urinvägsinfektioner som alla andra? Varför måste mina problem alltid SYNAS?? Fruktansvärt påfrestande, både psykiskt och fysiskt. Ursäkta mitt klagande, men jag tror inte att någon människa i hela världen hade orkat gå till jobbet och se ut som ett monster i ansiktet dag efter dag, månad efter månad. Så till slut fick jag gå till en hudläkare idag ändå och få en arsenal av kortisonprodukter, hur mycket jag än ogillar det. Suckkk..
I alla fall. Det var otroligt skönt att få en respit i Thailand och komma bort från allt. Efter några dagar i Bangkok mötte jag upp med brorsans familj och åkte till Rayong. Här är några bilder:
Bangkok – Visst är det något visst med takpooler?
Roligaste restaurangen, en koreansk liten undangömd skatt där personalen skrek, sjöng och applåderade när man kom in. Fantastiskt roligt! Sedan blev man förpassad till en slags hytt med skynke så man bara såg de förbipasserandes fötter. Ljuvligt god mat, allt från nudlar till starka drinkar till ål. Japp – jag åt ål! Allt kostade max 100 Baht (ca 30 spänn). Gå gärna dit om du råkar befinna dig i Asoke-området 🙂
Från busy BKK till lugna, vackra Rayong:
Visa det här inlägget på Instagram
The gang:
Jag med eksem-ansikte i tryggt beskydd av solbrillor, hatt och instafilter (för allas trevnad):
Så synd att man inte kan gå omkring med hatt och solglasögon här hemma!
Thaimat… nomnomnom:
Resan:
Jag åkte med Finnair via Helsingfors som var den snabbaste (men långtifrån billigaste) rutten. Var dock inte jätteimponerad av varken service eller komfort (inte ett enda glas vatten serverades på 11 timmar och maten var bedrövlig). Brorsan & co åkte med Qatar och var betydlig nöjdare (halva priset också) – dock fick man stå ut med ett sextimmarsstopp i Doha på väg hem. Ändå överkomligt tycker jag.
Längtar redan tillbaka till dagsljuset.. NÄR kommer det hit tror ni?!
Nu fick jag mig en liten tankeställare. Jag är nästintill döv på mitt vänstra öra, är EXTREMT ljudkänslig (kan inte ens äta knäckebröd för det skär som knivar i örat) och så har jag också världens jobbigaste tinnitus med flera olika ljud som dygnets alla minuter stör mig och gör mig så ofattbart trött.
Med detta vill jag säga att jag alltid har tänkt, att om man nu ska ha ett handikapp så kunde det väl vara något som syns. T ex om jag bara hade haft en arm så hade folk sett det och förstått att jag inte kan göra vissa saker. Mina problem syns inte och folk glömmer bort hur jag har det. Dom förstår inte att jag inte kan gå på bio eller gå ut och äta på restaurang. Nu fick jag en liten annan vinkel när du skrev om dina eksem, men jag hade nog ändå valt att ha ett synligt handikapp….