Kirsten Dunst var längesen man hörde någonting om.
Kirsten är en av Hollywoods egna superkändisar, sedan hon var 11 år (nu är hon 37) – det kan gå flera år då man inte hör av henne alls, för att hon plötsligt sedan återuppstår som om ingenting hade hänt. Som ens allra bästa vänner. Man kanske inte träffas på ett år, men när man väl gör det så är det som att ingen tid har passerat. Precis sån är hon. Efter flera års tystnad dyker hon bara upp och levererar.
Jag gillar Kirsten. Hon är rolig, vad Hollywood skulle kalla ”fulsnygg” (fast hon är grymt vacker), inte paparazzinödig och vad jag vet inte försöker vara något hon inte är (e.g. vegan, botoxfri, oskuldsfull… vad det nu kan vara). Hon är cool. Hon är den äkta förebilden till Jennifer Lawrence och Emma Stone – tio år innan de ens fanns.
Framför allt är Kirsten en grym skådespelare. Ett urval: En vampyrs bekännelser (1994), The Virgin Suicides (1999), Bring It On (2000), Crazy/Beautiful (2001), Spider-Man (2002), Wimbledon (2004), Marie Antoinette (2006) och Melancholia (2011).
I torsdags fick hon sin mycket välförtjänta stjärna på Hollywood Walk of Fame, omgiven av bl.a. pojkvännen Jesse Plemons och vännen/regissören Sofia Coppola. Och så länge jag har ”känt” (följt) Kirsten så har jag nog aldrig sett henne så här glad och lycklig i så många bilder samtidigt. Härligt att se!
I’ll have what she’s having!