Vilken fantastisk dag! Upp till 22 grader visade termometern på idag, och strålande sol.
Påskhelgen började lite tråkigt då Scott plötsligt fick 40 graders feber och bara sjönk ihop. Det hela gick på en halvtimme. Från pigg och glad till likblek och helt urlakad, han orkade inte ens lyfta armarna. Han hade hög feber hela fredagen och lördagen och ont i hela kroppen. Jag gav honom citronvatten med lite kolloidalt silver, rivet äpple, några doser alvedon, en portion glass och till slut lite resorb. I morse var han helt sval och återställd igen.
Det är så läskigt när man inte vet vad det är. Men skönt att det gick över så snabbt i alla fall. Nu håller vi tummarna att Leah inte får något liknande lagom till sin födelsedag i morgon…
Mike har varit bortrest hela helgen med jobbet så jag och barnen har chillat här hemma. Idag var det så varmt att de sprang omkring barfota i bara shorts i solen. Underbart! Sen hade vår granne sina barnbarn på besök som är i samma ålder ungefär, så de sprang och lekte med dem hela eftermiddagen.
Sedan vinkade vår granne som är världens snällaste över mig och frågade om jag ville ha lite lökar.
Jag fylldes av fasa men kunde ju inte gärna tacka nej. Medan jag gick över bad jag en febril bön att det skulle vara vanliga lökar hon menade, typ gul och rödlök. Men det fattade ju även jag att det inte var. Problemet är att jag är så sjukt ointresserad av att plantera blommor och sånt. Det enda jag gillar är orkidéer. Allt annat jag försöker plantera dör. Mina fingrar är så långt ifrån gröna som de kan bli. Och det är en av anledningarna till att jag hatar trädgårdsarbete – man blir jordig och smutsig och händerna. Och vad måste man göra då? Jo, tvätta sig. Och vad händer då? Jo, det kliar och svider i eksemen. Allt som innebär att jag måste blöta ner händerna avskyr jag (detta innefattar även bakning).
Mina farhågor infriades så fort jag kommit över. Hon började prata blommiska med mig. Oh My God. Jag log och log och log medan hon gav mig massa hinkar med jordiga rötter och lökar och sa namnet på allihop. ”Höstglöd, den vet du vad den är, va?” Jag log tills jag fick ont i kinderna och nickade käckt. ”Jajamen! Höstglöd.”
Den ena skulle klättra och den andra inte. Jag försökte febrilt komma ihåg alltihop men när jag sedan satt med hinkarna i min egen enorma och tragiskt oskötta trädgård kunde jag inte för mitt liv se skillnad på de jordiga stråna. Inte hade jag någon sån där vass spade heller som alla med riktiga gröna fingrar har. Jag fick ta Leahs lila plastspade och grävde planlöst lite hål i jorden här och var och lade ner rötterna i. Man får hoppas på det bästa. Men allt annat växer ju i den här trädgården, så varför skulle inte detta ta sig? 🙂
Sedan gick de ner med alla barnen till sjön, och jag dammsög hela huset (och passade på att rensa massa mikroskopiska leksaksdelar medan barnen var ute) och sjönk sedan ner i solstolen med ett glas vitt. LOVE.LY. Lugn och ro. Tystnad. Sooool!
Och inte nog med det – efter typ en timme kom grannen över och bjöd över mig på vin och middag. Ännu mera underbart. För det finns inget tråkigare än att bara laga mat till sig själv, eller ja, mig och barnen då. Oftast ger jag dem mat och typ tar några rester själv. Det är så sjukt ointressant att laga och äta mat ensam. Så det var en fröjd att bli bjuden på middag med massa folk och alla barnen sprang runt och lekte till halv nio i kvällssolen.
Nu har jag slagit in Leahs paket och så får vi se om vi får lov att uppvakta mademoiselle i morgon. Förra året vaknade hon direkt och sprang ut när vi höll på att smussla i köket och vägrade att gå in och lägga sig igen och bli uppvaktad. Så vi får se hur det går i morgon. Det kanske bara är onödigt att ens försöka komma in och sjunga på morgonen åt världens mest morgonpigga barn?