Jag hade såklart läst om tvåårstrots, ”the terrible twos” innan jag fick barn, men aldrig i mitt livs vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det verkligen är. Scott var inte så här… inte som jag minns i alla fall. Men han var fortfarande så liten när Leah kom och när han var i tvåårsåldern var jag inne i det sömnlösa och diffusa nybliven-mamma-och-amningshelvete-stadiet – vilket man ju, i enlighet med mänsklighetens överlevnad, förtränger så fort man tagit sig igenom det.
Men en hysterisk 2 1/2-åring. Man trodde man genomgått det värsta och så kommer det här. Hon får ju för f-n utbrott 10 gånger om dagen för ingenting. Det är inte ens så att hon blir nekad något, eller fråntagen något, eller ens att det finns en konkret anledning. Hon kan plötsligt bara få för sig att nu ska jag få ett utbrott och så sitter hon på köksgolvet med bu-min och laddar och laddar och laddar tills hon når kulmen och gallskriker i två timmar. Jag skojar inte. Hon slutar inte. Och det finns ingenting att göra. Hon VILL bara skrika. Och sparka. Och vråla. Vad man än gör.
Det är inte ens trots – för det finns ingenting att trotsa mot. Hon bara får ett utbrott för ingenting. Ibland undrar jag om hon är psykotisk. På riktigt. Om jag typ drack någon Cola Light för mycket, eller mer än de tre rekommenderade koppar kaffe om dagen när jag var gravid, eller nånting annat som gjorde att hon fick någon hyperaktiv hyperSTÖRD störning. För detta kan väl inte vara normalt? Grannarna måste ju för f-n tro att jag misshandlar barnen när det KONSTANT hörs ett illvrål från vårt hus.
För att inte tala om när det händer på Ica Maxi. Vilket är varför jag aldrig åker och handlar med henne mer (eller åtminstone inte båda barnen, hon KAN vara något lugnare när hon är själv). Jag utsätter mig helt enkelt inte för det, det är inte värt det. För det allra värsta är känslan efter man fått ett utbrott tillbaks. För det händer – tro mig. INGEN människa står ut i längden utan att vara tungt valium-medicinerad (vilket jag ofta önskat att jag är). Till slut når man den punkten när man bara skriker tillbaks, dumma grejer som ”Seriöst, är du HELT dum i HUVUDET eller?!?” Och så får man skuldkänslor efteråt för att man har skrikit åt en liten tvååring. När man egentligen bara ville ha en mysig stund som ALLA ANDRA verkar ha med sina gulliga och väluppfostrade små barn.
Jaa. Vad FAN ska man göra. Några vänner rekommenderade Trotsboken. Så den ska jag läsa. Inte för att jag tror att den hjälper. Det är väl bara att be till högre makter att den här perioden någon gång går över, precis som den där första hysteriska tiden gjorde.