Idag har jag varit och tagit bort stygnen efter kejsarsnittet. Eller stygn och stygn. Vassa elaka ”staples” var det, som häft från en häftapparat.
Så självklart var jag rätt nervös för smärtan… Jag har ju ont överallt känns det som, så var inte direkt sugen på att dessutom få massa häft utryckta ur mig. Förra gången blev jag sydd med stygn som kroppen själv tog hand om, så man behövde inte gå och ta bort dem. Skönt!
Men jag oroade mig i onödan. Det gjorde inte det minsta ont faktiskt. Och tro mig – jag blir svimfärdig av ett blodprov. Det gick på några minuter, sedan tejpade sköterskan såret med kirurgtejp och uppmanade mig att fortsätta tejpa i minst ett halvår. Det råder ju delade meningar om det där, men jag tejpade såret efter förra snittet i sju månader och nu syns knappt någonting.
Nu mår jag mycket mycket bättre, både pga att de otäcka häften är borta och att jag börjat pumpa ut istället för att amma. Jag klarar verkligen inte av att amma. Enligt mig är det absolut det värsta som finns! Det finns ingenting mysigt med det överhuvudtaget. Alla kan amma säger ju BVC-sköterskorna och det kan säkert alla. Men det är verkligen inte behagligt för alla. För vissa är det en konstant plåga med spända, sprängande, läckande bröst, mjölkstockningar, blödande bröstvårtor som aldrig läker, infektioner i mjölkgångarna och ohygglig smärta. Med Scott stod jag ut i sex veckor innan jag började pumpa ut och ge honom på flaska istället. Denna gång tog det sex dagar. Denna gång klarar jag inte att sitta inne i sex långa veckor och gråta varje gång jag ska amma, vilket man ju gör 6-12 gånger per dygn de första månaderna. Det funkar helt enkelt inte när man har två barn att ta hand om. Nej, så nu blir det amning max hälften av gångerna och bröstmjölk på flaska de resterande. Och en betydligt gladare mamma!
Här är min nya bästa vän 🙂 :
Och en ny rosa liten nappflaska till lillan!
.