Igår var jag och tittade på min nya lägenhet, för att mäta lite fönster och sånt.
Mamma och pappa var med, och barnen. Det var nog första gången barnen var inne i en lägenhet tror jag. Som de kommer ihåg i alla fall. Nu kändes det kanske inte så mycket som en lägenhet eftersom den ligger i bottenplan och så är det en lekplats precis utanför. De tyckte det var väldigt roligt att den var helt tom i alla fall – så mycket yta att springa på!
För mig kändes det också tomt. Och konstigt. Fast mest tomt. Jag känner liksom ingenting direkt.
Först, innan vi fattade beslutet, hade jag sån plågsam ångest. Det kändes som hela jag skulle vridas ut och in av ångest. Vad jag än gjorde så klöste sig tankarna igenom: Vad ska jag göra? hur ska jag göra? Vad är rätt? Vad är fel? Hur vet man vad som är rätt eller fel? Tänk om jag gör något och så blir det fel? Men jag kan inte fortsätta så här. VI kan inte fortsätta så här. Men barnen då? Hur ska det gå? Vad ska jag göra?? Etc. etc. etc. Om och om igen, dygnets alla vakna timmar.
Att ha ångest är så fruktansvärt jobbigt för det tar så otroligt mycket energi. Jag märkte inte det då, men sedan när vi väl hade fattat beslutet gemensamt, och det inte bara var MITT beslut att fatta längre, så släppte ångesten. Och DÅ märkte jag en enorm skillnad i kroppen. Alla de där slingrande, krävande, kvävande tankarna bara försvann… Det var så otroligt skönt! Samtidigt ersattes de av en tung sorg. En sorg över att 8 års äktenskap och två fantastiska barn ledde oss hit.
Jag kunde sitta på bussen och åka förbi Gothia Towers och minnas att det var där allting började för så många år sen. Och känna mig så sjukt ledsen att jag bara ville gråta. Men för varje dag kändes det ändå lättare och lättare. Sorg är ju ändå en normal känsla. Och jag tar hellre sorg än ångest tusen gånger om! Jag VET ju till 100% att det är rätt beslut.
Men nu känns det bara egendomligt tomt. Som ett vakuum. Ingenting har ju hänt än. Vi bor kvar i samma hus, vi är jättebra vänner, vi skrattar och skojar och leker med barnen och gör saker ihop som en familj. Men om bara några månader kommer allt det ta slut och då kommer en ny fas, ett helt nytt liv att börja. Jag har ingen aning om hur jag ska ställa mig till det. Den enda riktiga känslan jag kan sätta ord på är en oro för hur barnen ska klara att byta hem och skola och förskola och kompisar.
Jag har ju själv gjort det massor av gånger i mitt liv, när vi har flyttat utomlands etc. och det har gått bra. Man lär sig att inget varar för evigt. Folk stannar inte kvar i ens liv för evigt, plötsligt är de bara borta, så det är bra att vara förberedd på det. Fäst dig inte för mycket vid någonting – för en dag är det borta.
(Missförstå mig rätt, jag älskade att bo utomlands. Jag saknar det varje dag jag bor i Sverige. Just nu saknar jag t.om Malta… alldeles särskilt sådana här dagar! :-D)
Det är också en stor sorg, att vi hade såna högtflygande planer på att flytta utomlands med barnen och nu kommer de aldrig få uppleva det. Istället kommer de få en ensamstående mamma som kämpar för att få det att gå runt… så klyschigt.
Men mest känns det bara tomt… som att jag är en robot som går och väntar på den annalkande katastrofen. Jag går upp, det är mörkt och kolsvart, åker till jobbet (jag kan köra dit i sömnen), kommer till jobbet och känner ett oerhört lugn. Tack gode Gud för mitt jobb! Jag älskar mitt jobb! Där behöver jag inte känna mig som en soon-to-be-divorcée även om ju alla VET så behöver jag inte prata om det om jag inte vill. Jag kan bara fokusera på mitt jobb och inte tänka på något annat.
Så är jag där tills det är dags att åka hem, och jag drar mig in i det sista för att lämna kontoret. Då har det blivit mörkt igen och dags att handla-hämta-Scott-hämta-Leah (som är som en dröm nuförtiden, dagishämtningarna from hell känns som om de var ljusår sen, thank God!), hem-laga-mat-äta-natta… och sen sätter jag mig i soffan med jobbdatorn och fortsätter jobba och blogga lite till midnatt typ. Så ser min glamorösa, spännande vardag ut. 🙂 Ibland lyckas jag hinna med att träna lite efter jobbet. Ibland.
Jag känner mig bara så oerhört trött… fullständigt utmattad. Flera gånger om dagen funderar jag på att bara lägga mig ner och sova, jag KAN verkligen inte hålla ögonen öppna, hur mycket kaffe jag än häller i mig. En gång somnade jag faktiskt på tangentbordet på jobbet! På riktigt! Även om jag då och då faktiskt går och lägger mig tidigt på kvällarna så känner jag mig helt utmattad när jag vaknar, och under hela dagen – som om jag inte sovit på flera dygn. Vet inte om det kan vara järnbrist eller solbrist eller bara kroppens sätt att återhämta sig efter alla de där månaderna av ångest och sorg.
Kanske är det normalt att känna så här när man ska skilja sig? Jag har ingen aning.
Innan man hade barn kunde man ju bara bädda ner sig i sängen och dra för gardinerna och ligga där i tre dygn tills man inte orkade deppa längre. Nuförtiden har man inte den lyxen tyvärr. Man själv kommer alltid, alltid i tredje hand. Alltid. Och det är så det ska vara. Jag skulle aldrig någonsin vilja att mina barn gick omkring och oroade sig för mig.
Så man har inte så mycket val helt enkelt. 🙂
(Oj, vad gjorde det citatet här? Äh, det var rätt roligt :-). Vem vet - det kanske är någon man som går i skilsmässotankar och råkade hamna i det här tjejsvamlet som kan ha nytta av det, haha)