GAAHH! Ännu en supersen kväll som kommer innebära en sömnlös natt.
Innan jag blev MAMMA så betydde en sömnlös natt ofta en rolig natt, en partynatt. Inte längre.
Och nu – efter sex år – är det inte ens barnen som håller mig vaken längre! De somnar utan några som helst problem på kvällarna, oftast. Nej, det är bara mina egna tankespöken som väsnas.
Jag är så sjukt trött på dagarna, och särskilt på eftermiddagarna. Då känns det som att jag bara skulle kunna låsa in mig på toa på jobbet och lägga mig på golvet och sovit en stund. (Tro mig – det har hänt!)
Men om jag inte går och lägger mig kl 17:30 när jag är som tröttast (tro mig – det finns inget utrymme i hela världen för mig att gå och lägga mig då) så piggnar jag långsamt till framåt kvällen, och vid 21-22 är jag kristallklart klarvaken och kan fortsätta flera timmar till. Då är jag alldeles för uppe i varv för att gå och lägga mig, och skulle jag gjort det skulle jag inte somnat ändå eftersom tankarna bara snurrar omkring och vägrar lämna mig ifred.
Mike har gjort ett schema nu, för hur vi ska ha barnen det kommande halvåret.
Jag vill inte ens titta på det. Det känns som att det handlar om någon annan än mig.
Overkligt.
.