Nu har jag läst ut den nya Bridget Jones-boken: Mad About the Boy och här är min recension:
Det var roligt att stifta bekantskap med Bridget igen efter 15 (!) år. Ja, den första, Bridget Jones Dagbok, förebilden för hela genren ”chic lit” kom ju ut 1996, och uppföljaren tre år senare. Båda böckerna blev succéer och filmatiserades 2001 resp. 2004 med Renee Zellwegger i huvudrollen.
Vad hände sen då? Efter Bridget äntligen lyckats ta både sitt och Mark Darcys förnuft till fånga och välja honom istället för Daniel Cleaver? Levde de lyckliga i alla sina dar?
Nej, det gjorde de såklart inte. Då hade det ju inte blivit någon intressant uppföljare, förmodligen. Boken har ännu inte kommit ut på svenska så för att inte avslöja för mycket för er som är sugna på att läsa den, så säger jag bara att Bridget i tredje boken nu har hunnit fylla 51 (!) och är ensamstående mamma till två små barn, Billy och Mabel. Hon är samma gamla vanliga, charmiga, klumpiga Bridget, som nu famlande försöker hitta sig en plats i livet som både mamma och singel 50-plussare.
Visst är det småroligt när hon beskriver 2000-talets ”nya” teknik som Twitter, nätdejting och fylle-SMS, och visst känner man igen sig i paniken hur man ska lösa två barnkalas samtidigt och presenter och hämtningar och lämningar etc. Sedan slutar man känna igen sig. Det blir lite svårt att tycka synd om Bridget som 1) har det så gott ställt att hon inte behöver jobba 2) ändå har en barnflicka 3) och barn som går i dyr privatskola 4) massvis med vänner som gärna passar barn. Jämför det med en heltidsarbetande småbarnsmamma som knappt får ekonomin att gå ihop och ALDRIG får hjälp av NÅGON. Jaja, jag ska inte låta bitter – det hade blivit en svintråkig story, det fattar ju jag också. Och det ÄR ju roligt när hon ligger med en 29-åring och gör bort sig inför de andra mammorna på snofsiga skolan etc.
Sen tycker jag att Helen Fielding kunde tagit HELA storyn till 2013. Istället för dagboken och hela grejen med Twitter och kunde ju t ex Bridget ha skrivit en blogg? Och varför är inte Sharon ”Shazzer” med överhuvudtaget?
Det är inte förrän i tredje kapitlet som Bridgets plötsliga insikt går rakt in i hjärtat på mig.
”Det får vara så här nu. Jag. Barnen. Låt dagarna flyta med. Var lugn. Ta det lugnt. Njut av att vara med dem när de växer upp. Missa inte det. De kommer försvinna snart.”
True dat.
Så ja – helt läsvärd men förvänta er inte samma skrattanfall eller igenkänningsfaktor som av de första två böckerna. Men det är OK. Det är en annan fas i livet och jag har inte läst SÅ många (om någon??) böcker om en 50-årings heta singelliv, så det är ju roligt. 50 är ju det nya 40! 😀