Idag är det 9 år sedan stormen Gudrun härjade i Sverige och det markerar också ett viktigt jubileum för mig: nämligen 9 år sedan jag slutade röka.

Jag började röka när jag var 15 och fortsatte med det under tonåren och mitt vuxna liv. Mellan ett halvt och ett paket om dagen. Varje dag. År efter år. Ibland mindre, ibland mer. Jag älskade att röka. Jag älskade den speciella ”lyxiga” känslan av att sitta med en kompis och fika eller ta ett glas vin, och tända en cigarett. Det första halsblosset, mmmm! Gudomligt! Varenda gång! Jag älskade att sitta och fippla och leka med cigarettpaketet och tändaren (detta var före alla hade en iphone som de pillade med), det speciella lugnet som röken gav när den fyllde lungorna, och att en cigarett minskade hungerkänslorna. Jag rökte jämt (utom på mornarna) – på busshållplatsen, efter träningen (!), på lunchrasterna, på caféer, på fester, på klubbar, och så på kvällarna på min balkong. Min favoritcigarett – kvällscigaretten. Underbart. Jag ville ALDRIG sluta röka! Jag älskade mina cigaretter.

Så en dag satt jag på ett möte på jobbet och såg mig omkring bland kollegorna (alla i 50-årsåldern) och noterade hur en viss kvinna såg betydligt äldre ut än alla andra. Hon hade djupa fåror i ansiktet, ett nät av skrynkellinjer runt munnen och hennes hud var liksom grågul och matt. Den såg död ut. Hon såg liksom UT att lukta illa. Hon var piffigast bland alla tanterna men såg minst 20 år äldre ut. Jag satt och tänkte på vad det berodde på (hon tränade mycket och verkade äta nyttigt) och så kom jag till insikten: det beror BARA på rökningen. Det var som ett uppvaknande för mig. Jag skulle fylla 30 det året och det betydde att jag hade rökt i halva mitt liv. Och varje dag jag fortsatte röka skulle betyda att jag hade rökt i MER än halva mitt liv. Och varje dag skulle det bli svårare och svårare att sluta.

Så jag bestämde mig där och då för att sluta. (För första gången – jag har aldrig varit en av de där som slutar och börjar, slutar och börjar, och håller på.) Och det gjorde jag. Jag hade ett halvt paket Marlboro Lights kvar, och bestämde mig för att röka upp dem. En kvällscigg varje kväll i 10 dagar. Sedan – nada.

Jag gick till Apoteket och bunkrade upp med nikotinplåster, tuggummin, sugtabletter och en vit plast”cigg” som man stoppade i nikotinampuller i. Den blev min räddning efter själva nikotinabstinensen försvunnit ur kroppen efter två veckor. Jag tog fram den varje gång jag var röksugen, höll den mellan fingrarna och ”rökte”. Mike tyckte det var jättepinsamt när vi var i Brasilien på semester och jag låg vid poolen och frenetiskt drog fejkade halsbloss. Men den var helt grym, för det jag saknade mest var just att hålla något mellan fingrarna och blåsa ut röken.

Nu finns ju de där smarta elektroniska cigaretterna som verkar helt grymma när det gäller att sluta röka eftersom de simulerar känslan av rök genom vaporiserad ånga. Men det fanns det inte då. Det hade definitivt hjälpt mig, åtminstone i början. Jag använde min plastcigarett i flera månader, till slut utan att ens byta nikotinampull. Till slut så slutade jag även med den.

Min största rädsla var att jag skulle gå upp i vikt, och det gjorde jag lite, åtminstone i början (eftersom jag mölade i mig mörk choklad och fylligt rödvin varje kväll för att tvinga bort röksuget). Men sedan när jag fick bättre kondition och således orkade träna mer och längre, så hamnade jag på drygt samma vikt. Kanske lite mer. Men inte så det störde.

Att sluta röka var bland det jobbigaste (och bästa) jag gjort. Jag var förvånad över att jag kände en stor SORG över att sluta. Som att jag förlorade en god vän. Sjukt eller hur! Mina pålitliga cigaretter hade ju alltid funnits där för mig och kunnat ge tröst och värme i vått och torrt. När jag satt med mina kompisar på en utservering och avundsjukt luktade på deras rök, tänkte jag verkligen ”jag kommer aldrig ha roligt igen”. Jag saknade dem så mycket!

Efter drygt en månad försvann de där känslorna. Rökbegäret satt dock kvar i många år. T.om nu tycker jag fortfarande att det luktar SÅ GOTT när någon röker. Jag kan fortfarande känna den vanliga saknaden, men jag har inte rört en cigarett sedan 2005 och kommer aldrig någonsin mer ta ett bloss heller. Jag är frisk, har (hyfsat) vita tänder och luktar inte illa. Min hud är inte gulgrå och jag har i stort sett inga rynkor. De jag har beror i alla fall inte på rökning. Och framför allt har jag inte vidarebefordrat några som helst giftiga rökrester från min kropp till mina barn.

Och ja – jag har haft roligt även som rökfri :-) :-) :-).

♥♥♥