Fantastiskt väder! Helt osannolika 30 grader och stekande sol när jag körde hem från jobbet igår, så jag och Frida (granntjejen) bestämde oss för att dra ner till havet med barnen och ta ett kvällsdopp.
Så det gjorde vi… hur smidigt som helst, alla barnen ropade av lycka och tyckte det skulle bli jätteroligt. Och det blev det… en ljus, ljuvlig sommarkväll där vi låg i kvällssolen och sippade på bubbel med jordgubbar på stranden medan barnen lekte lyckligt i sanddynerna. Den salta havsdoften och de sakta kluckande vågorna gjorde alla tillfreds.
Sen strosade vi sakta hem i ett moln av syréner och bara njöt av livet, och sen somnade alla barnen utmattade kl 21.
Slut.
Så… skrattat färdigt nu? Bra. För alla med mer än ett barn vet ju att det jag skrev ovan har aldrig någonsin hänt och kommer aldrig inträffa. Det här var det riktiga scenariot:
Kom hem kl 17 efter att ha tillbringat en sammanlagd timme på motorvägen, i svettig bilkö och hämta på skola/fritids och dagis. Jag borde insett mitt misstag redan då, eftersom vi byter på måndagar så är barnen alltid extra känsliga (läs: jobbiga) då. Så egentligen borde man aldrig göra något utöver det vanliga på måndagar utan bara ägna sig åt dem.
MEN så händer det ju väldigt sällan att det är 30 grader varmt i Göteborg och nu när man bor gångavstånd från havet så känns det ju vettigt att utnyttja det. OCH bedyrade jag och Frida, så KUL för BARNEN!!
Så in med alla grejer, igång med tvättmaskinen med alla sandiga och svettiga dagiskläder, fram med strandväskor och leta upp allas badkläder, handdukar etc medan jag satte igång en delikat picknickrätt bestående av glutenfria makaroner och quornköttbullar. Efter en halvtimme var jag klar och gick över till Frida som höll på att fixa med det sista. Så stod vi där och väntade i den gassande solen och var redo att dra.
Så börjar barn nr 1. Sitter inne i trappuppgången och tjurar för något obegripligt. Jag går in och leder ut en förkrossad snart 8-åring.
– Gubben alla väntar på oss? Ska vi inte gå nu?
– NEJ! JAG HATAR MITT LIV. WAAAAA!
– OK vad är det? Snälla, kom igen nu, jag har ju sagt till dig i över en halvtimme att vi ska gå snart.
– MEN GÅ DÅ! JAG HATAR ER! JAG STANNAR HÄR. WAAAA!
– Vad är det? Kan du inte bara säga vad det är?
– DU BRYR DIG JU INTE! MITT LIV ÄR FAAAN. GÅ NI!
8-åringen stormar iväg och mitt lilla tålamod brister på en sekund.
– VAD ä problemet? Ska vi strunta i stranden eller? Då gör vi det!
Den gravida granntjejen ett par våningar över som sitter lättjefullt och försöker njuta av sin bok ger mig ett ögonkast som dryper av avsmak. En sån där blick som betyder ”Gud vilken vidrig mamma, sån ska jag aldrig bli, stackars barn”. En sån där som man själv gav stressade småbarnsmammor innan man hade barn själv.
I vilket fall. Problemet löstes av att 8-åringens fruktansvärda liv berodde på att han lämnat sin cykel och hjälm hos pappa. Så fort han fick hämtat det så var allt frid och fröjd igen. Då var det 6-åringens tur.
Fridas man kom ut med en fullastad cykelkärra och deras 3-åring höll på att klättra in när min dotter fick för sig att hon minsann hade ensamrätt på cykelkärran och förvandlades till en oåtkomlig staty.
– JAG ska åka DÄR.
– Nej gumman du får inte plats. Du får gå eller cykla, vilket vill du?
Statyn la armana i kors, implementerade sitt värsta bitchface och lät visa att hon inte var mottaglig för några kompromisser.
– DÄR.
Så mammas lilla tålamod brast återigen i miljarder bitar.
– Alltså, ska ni vara så här sura så struntar vi i det. Vilka vill till stranden?? (8-åringen och Frida & Emils två barn räckte upp händerna som tre små ljushuvuden).
Dottern står kvar och stirrar stint i marken.
– Ah, okej, då orkar jag faktiskt inte. Då stannar vi här. Så! Kom så går vi in.
Efter ytterligare några sekunders stenhård tystnad av 6-åringen och en lång hatfull blick av Moder Teresa ovanifrån, så fick dottern en skymt av kakorna som Emil köpt med sig och förvandlades snabbt till en kvittrande liten Miss-Goody-Goody.
OK. Då var vi på väg… eller?! Jag började gå med en plötsligt pigg och pratsam dotter och två glada cyklande killar. Då jag hör att 3-åringen får ett totalt meltdown… precis under den blivande mammans balkong naturligtvis. Utbrottet varar säkert i en kvart och jag och de äldre barnen hinner gå halvvägs innan Frida kommer efter, blossande röd i ansikter.
Jag minns känslan i min allra första mammagrupp i Linné, när jag och Josefine brukade träffas och fika och promenera, och vi alltid sågs ute på Linnégatan genomsvettiga i typ T-shirt fast det var februari och nollgradigt. Likadan kände jag mig nu. Jag har liksom aldrig FRUSIT på riktigt sen jag fick barn. Då hade vi ändå bara EN bebis. Var. Herregud, vad stressade vi över?
Anyway, raskt gick vi och barnen fick lite äpple och allas humör steg. Så kom vi fram.
Ta-dah!
Hela Örsviken var typ borttorkad och en slafsig lergrop. Oh, whatever. Vi sjönk ner i sanden och började duka upp mat etc (en öl för papi och lite vino for mamis).
Ljuuuvligt! Det gjorde faktiskt ingenting att vi satt bredvid ett lerträsk. Åtminstone ingen risk att någon drunkade – vattnet var ju inte djupare än 2 cm.
Till slut skulle vi gå hem i alla fall.. och preciiis när alla var klara och vi ”bara” skulle hämta in de stora barnen. Så hör jag ett skrik som fick både mitt och resten av strandens besökares blod att frysa till is. Scott stod och gallskrek långt ute och man hörde direkt att det var allvarligt. Jag rusade ut så fort jag kunde och såg redan på långt håll att det forsade blod från hans fot. Tydligen hade han trampat på en vass mussla eller något. Jag lyfte upp honom och sprang tillbaka, hela stranden stod typ förstenade. Som tur var var Emil med och började tvätta av såret, sen kom en snäll mamma med en första hjälpen-låda och gav oss plåster och ett förband. Hela tiden låg Scott och skrek så man trodde hans sista stund var kommen.
Vad göra? Såret var tydligen rätt djupt..tänk om det måste sys…. och vi som hade druckit vin! Jag och Frida tittade i panik på varann. Jag fick ringa barnens pappa som turligt nog var hemma, så Emil cyklade i förväg med stackars lilleman i cykelkärran till honom så han kunde plåstra om honom och framför allt avgöra om vi måste åka in till akuten eller inte.
Som tuuur var var det inte så djupt, och när vi hunnit fram så verkade Scottis redan må bättre, omplåstrad och ompysslad av pappa. Phew!!
Så hem och ut med tvätten och in med nya sandiga och blodiga handdukar etc, bada och natta två barn och sen spola av sig själv. Scott somnade hyfsat snabbt efter sitt lilla trauma, men Leah skulle prompt sitta uppe och rita en teckning till honom. Gulligt ja, men hur många raseriutbrott hann hon få fram till kl 23:15 då hon äntligen däckade?! Jeeeez…
Puhhhh…. Äntligen lugn och ro. Snart midnatt. MEN vilken ljuvlig och avslappnad kväll vi fick! 😉
Så, på inköpslistan inför i sommar:
1) Badskor
2) Första hjälpen-kit
3) 20 000 flaskor vin
Så kanske jag någon gång också kan bli den där coola, välsignade mamman som går fram till ett annat skrikande, skadat barn med ett bandage 😉
Fantastiskt så himla skönt att se att det inte bara är hos oss kaoset finns ?. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Haha jag dör!!! Så skönt att någon skriver hur det funkar på riktigt när man har barn
Haha, blir lätt svettig bara av att läsa om er mysiga kväll vid havet 😉
Ha, ha! Det roliga var att jag gick på det första stycket och tänkte åh, så mysigt! Man borde ju ha lärt sig efter tre barn att det inte finns några lugna stunder. 🙂
Skönt att det gick bra för Scott i alla fall!
Och tack för en rolig blogg, den förgyller min vardag!
Oj vilken dramatik, ja det blir aldrig som man tänkt sig.