Att bakning och sånt inte direkt är min grej har knappast undgått de som känner mig, och kanske inte kommer som en chock för er andra heller.
(Den gamla skelögda bilden ovan är typ den enda jag hittat när jag står med något slags bakverk som jag tillverkat själv, nämligen min familjs pride & joy: den klassiska födelsedagstårtan som vi alla behärskar till fullo efter typ 40 års övning).
Det verkar jättemysigt att baka och trixa med små gulliga cupcakes som Leila gör… men jag får inte till det helt enkelt. Och det finns tre anledningar:
För det första är jag inte speciellt förtjust i bakverk, och under min späka-mig-själv-och-aldrig-äta-nånting-period som sträckte sig över drygt halva mitt liv, så fanns det inte på kartan att man skulle tillverka något ONYTTIGT. Som man sen skulle ÄTA! Det fanns liksom inte i min begreppsvärld.
För det andra: eksem. Bland det värsta jag vet är att blöta ner mina händer, eller på något sätt vidröra något kladdigt som gör att jag blir tvungen att tvätta dem. Tvätta händerna är typ tortyr för någon med eksem. Så därför står typ knåda deg och sånt inte direkt högst på min lista.
Och sist men inte minst – jag lyckas helt enkelt inte. Aldrig. Jag får nästan panik när något ska tillagas enligt recept, samma sorts panik man kan få när man ska prata inför folk. Jag VET att det ska gå åt helvete och det gör det nästan alltid också.
Som i helgen när jag tänkte prova mig på ett ”gott och enkelt” recept från fantastiska bloggen Under Vårt Tak. (För att motsätta mig hela Kanelbullens Dag-grejen mitt inne i Rosa oktober. Ja ni vet, vara lite pretto-duktig sådär.) Nämligen paleo-plättar gjorda av ägg och sötpotatis. Man mixar alltså 4 ägg och en ugnsbakad sötpotatis och så steker man i kokosolja. Hur lätt??
HUR svårt skulle jag vilja kontra med. Fanskapet stektes ju inte utan typ brann upp i stekpannan medan innehållet aldrig blev stelt utan rann omkring som en lilasvart smet. (För att festa till det lite blandade jag i blåbär i smeten, vet inte om det kanske var en fasansfull faux pas??). Barnen tittade vettskrämda på den rykande, svartbrända blandningen och ryggade tillbaka i skräck. Föga förvånande vägrade de ens smaka och jag kan inte klandra dem.
De översta bilderna är alltså hur de SKA se ut och de två under är mina. Mums! 😀
Nä, jag får väl hålla mig till att koka Gaps kycklingbuljong, åtminstone något som jag klarar av. OCH är nyttigt. Och gott. Om man inte är ett barn som vill ha bullar.
Vill ni testa de fantastiska sötpotatisplättarna så hittar ni receptet här och ni kommer garanterat lyckas bättre än jag ;-). En kompis på Insta sa att man skulle göra dem ganska små och steka på låg värme, så det kan ni ju testa istället för att brassa på på nian direkt.
.
Ha ha. Har också provat en del s k nyttigheter med mandelmjöl osv, har inte heller fått till det. Sötpotatis mår jag illa av, är så kraftig smak på ngt sätt. Lite grand i en gryta eller så men inte mer. Min mamma (adoptiv) hade konditori, jag växte upp i en air av vitt mjöl och socker och jag lever än, 65+. Min adoptivmamma blev 95 år, var frisk till 92 år. Jag menar inte att man ska ägna sig åt vitt mjöl och socker men lite hysteriskt har det blivit vad gäller maten.