Jag förut:
Så lätt – och ändå inte. Så många år av att hålla allt inom mig – och ett år av terapi där jag uppmuntrades att ”göra någonting annorlunda”. Och vad var det? Jo – att inte hålla allt inom mig hela tiden. Våga prata. Våga säga som det är. Våga berätta för andra.
De kommer förmodligen inte döda dig.
Det jobbigaste var att gå omkring, med en klump i halsen, och låtsas som att allt var bra. Jag hade det perfekta livet, det perfekta äktenskapet, den perfekta mannen, inget var fel, allt var så bra så. Och så satte jag mig i bilen hem som en robot och handlade, hämtade barn, åkte hem, lagade middag mitt i småbarnskaoset, la mig, gick upp på morgonen och gjorde om alltihop igen. Tills min inre robot började strejka och började hota med att köra bilen av vägen. Om och om igen. Tills jag ibland fick stanna mitt på vägen för att ta ett djupt andetag och säga till mina händer och fötter att INTE lyssna på min hjärna och köra rakt in i en bergvägg… utan att fortsätta normalt.
Till slut visste jag inte ens vad som var normalt längre. Vad är normalt? Är det normalt att känna sig ledsen ibland? Antagligen. Är det normalt att vilja kör av vägen varje gång man sätter sig i sin bil? Kanske inte. Är det bilens fel? Förmodligen inte. Ändå kände jag mig tusen gånger bättre när jag sålt min gamla Golf och skaffat min nya Audi. Den ville jag ju inte köra sönder.
Fast såklart hade det ju inte med bilen att göra alls. Utan att jag faktiskt sökte hjälp. Jag kände inte för att tampas mot de där känslorna hela tiden så jag bokade tid hos vårdcentralen för att kolla mina järnvärden. I ett sista försök att låtsas som att allt var normalt.
Järnvärdena var helt normala sa min unga läkare och tittade forskande på mig. ”Vad är det egentligen som är fel?”
Ja, då berättade jag allt för henne. För första gången i mitt liv. Och allt jag hade föreställt mig skulle hända om jag nånsin berättade för någon om mina demoner… hände inte. För hon spärrade inte in mig på psyket utan nickade bara medkännande och skrev ut ett recept på antidepressiva och sa till mig att komma tillbaka om fyra veckor.
Vilket jag gjorde. Eftersom jag inte märkt någon skillnad höjdes dosen. Efter fyra veckor kom jag tillbaka igen. Och då var förvåningen tydlig i hennes ansikte. ”HEJ,” sa hon och stirrade på mig. ”Du mår bättre nu, va? Du ser extremt mycket bättre ut. Det måste väl folk ha sagt till dig också?”
Ehhh, jag hade faktiskt ingen aning. När jag väl tänkte på det så kunde jag knappt minnas en enda händelse de senaste åtta veckorna. Det var som att depressionen tagit ett stort suddgummi och bara raderat mitt liv de senaste månaderna. Jag mindes inte ens vad jag gjorde på jobbet igår. Eller förra torsdagen. Eller ens vad jag åt till lunch idag. Det var som Groundhog Day, jag bara levde samma dag om och om och om igen.
Lite så ÄR ju småbarnslivet. Och vissa människor var väldigt måna om att säga saker som att ”du ville ju ha barn, vad klagar du på?” och ”så här är det att ha barn, get used to it”. Och så är det ju. Men vissa klarar det galant och vissa drabbas av förlossningsdepression som om det inte behandlas, aldrig riktigt går över.
Jag fick bra hjälp av BVC. Min BVC-sköterska var den som till slut sa åt mig att sluta amma och ge ersättning istället… och det kändes som om hela mitt liv blev så mycket bättre pga det. Jag blev glad igen och kunde känna kärlek och glädje med min bebis.
Men sen kom det sakta smygande igen, den där kvävande, destruktiva känslan, som gråa, mörka Ghost-skuggor som förökade sig och aldrig släppte taget utan bara grävde in i ens hjärna.
”Jaså, du är uttråkad och känner dig värdelös?” sa en.
”HahaHA, inte konstigt när man ÄR värdelös. Och ful. Och fet.” sa en annan och grävde vidare.
”Glöm inte en dålig mamma, hon skrek på sina barn i morse,” hånade en tredje.
”Vore det inte bättre för ALLA om hon bara försvann?” retades en fjärde.
Röster i ens hjärna? Är man inte spritt språngande psycho då? Klart man är. Men det var inte så jag blev mottagen på vårdcentralen…. de tog mig faktiskt på största allvar direkt. Jag fick antidepressiva och terapisessioner och det hjälpte enormt.
Men framför allt, det som hjälpte var att sluta leva ett låtsasliv och låtsasle och låtsas att allt var så himla bra… utan att istället säga som det är. Det känns som hundra stenar fallit från mitt bröst – jag är 100% ärlig och har inget att dölja. Jag känner mig friare nu. Och jag tror – eller jag vet – att jag fått betydligt fler vänner sen jag vågade öppna upp mig mer, än när jag gick omkring som mitt robotjag. Det sägs att det är i tuffa tider som ens riktiga vänner visar sig – och det har jag verkligen fått bevis på, hundra gånger om.
Tack alla!♥♥♥
.
<3
Åh vad jobbigt att du gått och hållit på de så länge. Jag har haft exakt samma men jag bröt ihop när min son va 6 månader och sen dess har de vart lättare. Hade exakt samma som du! Allt blir enklare när man är öppen med de. Kämpa på?
Fint skrivet, och modigt! Heja dig Josabeth <3 Många kramar!