Dagishämtning har jag skrivit om tidigare och trots att allt har blivit myyyyyycket bättre nu när de är 4 och 6 (härda ut, småbarnsföräldrar, härda UT!) så är det ju fortfarande viss rutin som måste följas vid varje lämning.
Fram tills Leah var tre år så slutade 10 lämningar av 10 med att hon gallskrek så hela huset skakade, jag fick bända mig loss från hennes hårda små nypor och stänga dörren medan personalen försökte trösta, och lämna byggnaden med hennes skrik ekande efter mig. VaRENDa gång. Det var nästa värre än dagishämtningarna from hell. Man fick en sån fruktansvärt dålig start på dagen.
För det mesta slutade hon gasta när jag hade gått, men det var ett par gången som förskolepedagogerna faktiskt ringde och frågade vad de skulle göra eftersom hon inte slutade skrika. Jag kände mig som på BB när man får sin nyfödda bebis i famnen och sjuksköterskorna lämnar rummet och man sitter där och bara, ”Jaha? vad ska jag göra nu då? De kan ju inte bara LÄMNA bebisen här med mig??” Ja, JAG vet inte.
Men nuförtiden, sedan hon fyllde fyra egentligen så går allt som smort. För det mesta. Så länge man håller sig till rutinerna. Nu vet jag inte om hon är likadan mot Mike och mig, men när jag lämnar så måste jag alltid andas på rutan och rita något i fönstret. Alltid. (Scotts rutin var att springa och vinka i alla tre fönstrena på hans avdelning, men nu när han går i skolan så får man knappt krama honom innan han krånglar ur sig ur kramen och springer in till klassrummet).
I morse klarade jag mig ganska bra. En kanin och en orm skulle jag rita och som ni ser på bilden så godkände hon alstret och benådade mig, jag menar lät mig gå. Annat var det igår. Då skulle jag rita (hon får säga max tre saker) ett slott, en skalbagge och en smet(?).
Det är sådär inspirerande att stå och frysa utanför ett fönster och få till ett slott och en skalbagge inför en fyraårings kritiska blick. Och, precis som jag anade så fort jag såg hennes darrande underläpp, så var hon inte nöjd. No sireee.
Något som är ännu mindre inspirerande är att stå och försöka dividera med en fyraåring bakom ett fönster om exakt VAD det var som var fel med bilden. Var slottet inte tillräckligt stort? Hade skalbaggen för många ben? Skulle smeten vara rund? Särskilt när fyraåringen mest blänger och gör ”prrrfff”-ljud och trutar med underläppen. Tiden gick, andra föräldrar sprang förbi till sina bilar med en medlidsam och tur-att-det-inte-är-jag-blick på mig. Jag funderade starkt också på att strunta i allt och bara sticka till jobbet och stänga av telefonen. Fast det kändes ju inte jätteschysst mot pedagogerna att lämna en hysterisk hög till dem i skaparrummet utan förklaring.
Till slut, till SLUT, lyckades jag få ur henne vad som var fel. Det var ju ingen prinsessa i slottet. Såklart. När man säger slott så INGÅR det ju en prinsessa per automatik. Det ska man inte behöva stava ut för en fantasilös mamma. Herregud.
Ja, jag fick rita om slottet MED en gigantisk prinsessa på toppen, och som en magisk slöja dragit förbi strålade min dotter med hela ansiktet, gjorde tummen upp och vinkade med båda händerna. YES! Vinst! Jag tog tillfället i akt och nästan sprang därifrån, vilt vinkandes. Fort, fort in i bilen innan hon ändrade sig. Halleluja! I did it!
Backade ut med bilen och kastade en sista blick på fönstret. Leah hade för länge sedan gått därifrån, ett fullgott tecken på att lämningen gått utmärkt.
Det enda som var synligt av min bild på fönstret var det som skulle föreställa en skalbagge. Den såg ut som en stor snopp.
Jag burnade iväg. Till jobbet. Och friheten.