Ibland känns det som att ens liv är en enda stor karikatyr av vad som kunde ha varit.

Ta bara gårdagen. Jag lämnar jobbet där jag suttit och redigerat filmer hela dagen. I bilen på väg hem försöker jag släppa jobbet och fokusera tankarna på dagis och hur jag föreställer mig att mina små älsklingar kommer springande mot mig med öppna armar och skriker ”Mamma!” och så går vi smidigt ut från förskolan alla tre hand i hand. Barnen berättar om sin dag och jag är en lugn, leende, helt ostressad mamma med mjuk röst. Plötsligt inser jag hur mycket jag har saknat dem hela dagen. Åtta timmar varje dag är egentligen sjukt lång tid att vara borta från sina barn. Mina små godbitar.

Tio minuter senare sitter jag i bilen på väg hem från dagis med en hysteriskt vrålande 3,5-åring som fått ett utbrott och håller på att slita av sig alla kläder, och en femåring som håller händerna för öronen. All glädje är som bortblåst och hela min hjärna formligen kokar. Återigen en hämtning där barnen tar en titt på mig och sedan blixtsnabbt sticker åt varsitt håll istället för in i min famn. ”Åh NEJ inte hämtad redan!” (fast de som vanligt nästan alltid är sist, det är tydligen bara vi som är dåliga föräldrar som jobbar till 16:45 varje dag).

Jaga ungar, plocka ihop Leahs kissepåsar (don’t even get me started, ugh), få fatt på den ene, tvinga på honom mössa, skor, jacka, skit i strumpor och fleece, orkar inte leta, bara få UT honom därifrån, vi måste ju vara på gymnastiken om 10 min. Tillbaka in, leta upp den andra, som ligger på golvet och surar och sakta men säkert börjar ta av sig strumporna, ett säkert tecken på att missy håller på att få ett av sina legendariska utbrott.

”Tänker INTE följa med, stanna HÄR,” hörs det muttrande från mattan. T.om pedagogen försöker lirka med henne men det är som en solförmörkelse dragit över Leahs ansikte och hon förvandlas till en stenstaty. Från och med nu är det stört omöjligt att resonera, lirka, gulla eller överhuvudtaget försöka konversera med henne. Jag vet för jag har varit med om samma sak i stort sett dagligen i 3,5 år.

7 minuter kvar till gymnastiken. Klockan är över 17 och dagis har stängt. Jag sveper in, tar henne under ena armen, sliter åt mig skor och jacka med andra och går ut till bilen med en sparkande och vrålande 17 kilos tjej som gallskriker över hela Öjersjö.

Kör till Scotts gymnastik och har inget annat val än att låta hans hysteriska lillasyster sitta kvar i bilen medan jag springer in med honom och lämnar honom på gympan. Jag gillar det inte men jag TAR helt enkelt inte fighten med henne en gång till. Hela proceduren att knäppa upp henne, försöka få på henne skor och kläder för att hon ska följa med in på gympan medan jag lämnar Scott, och tvingas hantera hennes lägga-sig-på-golvet-och-rulla-runt-och-skrika-taktik inför 50 andra föräldrar och barn, för att sedan släpa henne tillbaka till bilen och spänna fast henne i bilstolen igen. In. Te. En. Gång. Till.

Leahs vrål hörs långa vägar när jag efter några minuter kommer tillbaka till bilen. Jag halvt förväntar mig att bilen ska vara omringad av tre piketbilar med poliser med dragna vapen. Jag nästan hoppas det. För i så fall hade jag lagt mig på marken med händerna bakom huvudet och bett dem sy in mig för skälig misstanke om brott för Världens Sämsta Dagishämtning. Och hoppas på att de skulle kunna lugna min dotter.

Klockan är 17:22, jag har tillbringat 25 minuter med mina barn och jag känner mig som en smutsig, urvriden trasa. Sätter mig i bilen och kör hem med tårarna brännande i ögonen och vrålet ringande i öronen. Min puls är säkert uppe i 210.

Det är nästan komiskt. En sån cliché. Hade jag sett det här filmklippet av min framtid när jag var, säg 25, hade jag nog antingen gått i kloster eller svalt sju burkar med p-piller. Jag skulle ju inte ha ett sånt HÄR liv. Jag skulle ju glida omkring på lyxyachter och leva loppan som Victoria Silvstedt. Eller åtminstone ha ett värdigt småbarnsmammeliv som Mickan i Solsidan. Orealistiskt? Ja kanske. Men va faan. Ibland får man bara gnälla lite. Måndagar suger †*%&#¶€*†%€†

Jävlaskithelvete.

♥♥♥