Det finns säkert ingenting som folk utan barn tycker är så tråkigt att lyssna på som hur lite sömn man får som småbarnsförälder. Och det är en neverending story, det tar ju aldrig slut. Så man slutar ju aldrig klaga.
När väl den första hysteriska bebistiden är över och man FAKTISKT har fått in ordentliga sömnrutiner, känns det som en skänk från ovan. Man trodde ALDRIG att man skulle komma tillbaka dit igen. Att få sova 8 timmar i sträck igen – finns det någon större lyx?
Problemet är bara att man aldrig VET när man kommer få sova och inte. Man kan lägga sig kl 22 för att vara duktig och komma i säng tidigt – bara för att väckas 00:30 av en orolig liten människa som antingen inte kan sova, eller som kryper upp i ens säng, lägger sig horisontellt och systematiskt misshandlar en med sina små ben under resten av natten. Lycka till att sova då.
Men det absolut värsta är som i natt – när det inte ens är barnens fel, utan man bara KAN inte sova. Jag var så sjukt trött igår att jag egentligen ville lägga mig kl 20. Men så var jag ju tvungen att hålla mig vaken till Homeland och somnade strax efter det. Sen kom Scott in typ vid 1 på natten och jag väcktes ur djupsömnen och sen var det kört, det gick helt enkelt inte att somna om. Till slut flyttade jag över till hans rum (ett vanligt scenario i vår familj) men där kunde jag ännu mindre somna. SUCK. Så somnar man vid 5-snåret och tror inte det är sant när klockan ringer vid 7.
Fördelen med den första bebistiden var att man åtminstone var mammaledig och inte behövde prestera något speciellt under dagen, mer än ffixa mat åt bebben. Nu ska man till jobbet och prestera hela dagen och sen hämta på dagis och laga mat, bada och natta barn innan man får tillstymmelse till vila igen.
Tacka Gud för clear eyes, Beauty Flash balm och kaffe säger jag bara!!! 😀
Clarins Beauty Flash Balm - en räddare i nöden efter en sömnlös natt!