Den här veckan är jag gräsänka (jättefult ord!) medan Mike är och åker skidor. Och det vet ju alla som har två småbarn i trotsåldern hur lugnt och avslappnande DET är att vara ensam hemma med dem 🙂 Varje litet moment är en kamp med tre stretande viljor åt olika håll. Ingenting går utan en strid ström av mutor, hot, lockelser, vädjanden, villospår, ta-i-med-hårdhanskarna-röst och diplomatiska medlanden. En sån enkel sak som att sätta på en film till barnen är ett neverending prov på tålamod och samarbetsvilja som oundvikligen slutar med minst ett raseriutbrott, eftersom någon inte får som de vill i just den sekunden.
För att inte tala om andra projekt såsom lämna och hämta på dagis, äta middag, bada, ta på kläder, vem som ska få den blåa muggen, vem som går in genom dörren först, att få exakt lika stora smörgåsar – alla dessa små aktiviteter är helt livsviktiga och innebär en konstant risk att ödelägga stämningen totalt. Man låter som en blandning av äckligt pedagogisk sagotant och en lögnaktig EU-diplomat när man babblar obegriplig logik som ”Men det var ju jättebra att Scott sa hej till bilen först för då kan ju du säga hej till huset först” och dylikt.
Igår kom i alla fall mina räddande änglar Kim & Petra och favoritkusinen Victor hit och åt middag och sov över och hjälpte mig med busungarna som var överlyckliga. Jag och Petra satt uppe och pladdrade till 3 på natten, som vanligt, haha. Som i gamla goda tider.
Nu är Scott på kalas så det är bara jag och Leah hemma en stund. Helt otroligt vilket lugn som infinner sig när det bara är ETT barn i trotsåldern hemma. Som semester! 😀 Nu kanske man kan passa på att få den där vilan som alla andra verkar tycka är synonymt med helger.