Idag blev det ett besök i våra gamla hoods i Linné och Slottsskogen, tillsammans med min vän Johanna och hennes söta lilla Ingrid. Barnen tyckte det var jättekul att se alla spårvagnar och utryckningsfordon. Själv kände jag mig som en bläckfisk där jag försökte hålla koll på Scott på vinglig sparkcykel och Leah som försökte hälla sig själv UR vagnen mitt ut i gatan. Visst – jag kan sakna att bo i stan ibland, men INTE med två små barn som springer åt varsitt håll så fort man släpper dem…

En rolig grej hände i alla fall när vi passerade en videobutik på väg till bilen. Plötsligt hoppar det upp en liten ekorre ur en papperskorg utanför, pigg och söt. Den tittar på oss och skuttar sött fram på trottoaren, inte alls rädd. Jag blir jätteivrig såklart och pekar på den men innan jag ens hinner säga ett ljud formligen flyger Scott fram med ett förtjust gallskrik – rakt förbi den lilla ekorren – och kastar sig mot en filmposter utanför videobutiken och vrålar “SEAN BANAAAAAAAAN!”

Jag bara “Men ekorren! Såg ni inte ekorren??”. Ingen lyssnar såklart och det förskrämda djuret hade redan hoppat iväg, utan en blick från de båda barnen som hysteriskt pekar på en mikroskopisk bild av Seanafrika eller vad den heter. En farbror som gick förbi såg hela förloppet och min frustration och bara asgarvade. Ha ha! Ja se dagens ungdom.