Åhh vad trött jag blir på den obefintliga servicen som finns i Sverige ibland!!
(Ja nu verkar vi ha repat oss från kräksjukan allihopa – PEPPAR PEPPAR – så då kan jag klaga lite på andra grejer istället 😉 )
Idag skulle jag iaf åka och handla lite snabbt och så var jag tvungen att tanka bilen. Redan när jag svängde in på Shell i Partille så hade jag en olycksbådande känsla. Jag gillar nämligen inte Shell. Jag gillar Statoil. På Statoil funkar alltid allting. På Shell funkar aldrig någonting. Varenda gång jag tankar där så är någon pump avstängd, det är jätterörigt att åka omkring och hitta ”sin” pump, det går aldrig smidigt som på Statoil, och så är det alltid nåt krångel med betalningen, om inte kortläsarna är sönder så måste man jämt gå in och lämna kortet INNAN man kan tanka pga att de har så många stölder, etc. etc. Och så är det alltid bara en person i kassan och därför aslång kö.
Som sagt – jag gillar inte Shell. Men nu var jag där i alla fall och hade bråttom. Och vad händer? ”Kortet felvänt” står det i kortläsaren. Så jag vänder på det. Och det fastnar. Det fastnar och jag får inte ut det, hur mycket jag än sliter och drar. Till slut inser jag att jag förmodligen kommer slita sönder mitt VISA-kort så jag får springa in och be om hjälp. I kassan står en ensam, 20-årig tjej.
”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig,” säger hon när jag förklarar mitt ärende (som hon redan sett genom fönstret). ”Jag är ensam här, jag får inte lämna butiken.”
”Men jag måste ju få ut mitt kort! Kan du inte ringa någon då?” frågar jag desperat. Jag har ingen lust att lämna kvar mitt VISA-kort i deras automat.
”Ja, ehh, det är bara jag som jobbar. Men kan du inte försöka igen, du kan ju av misstag ha stoppat in det där man får ut kvittot? Det händer rätt ofta,” säger hon nästan lika desperat.
Det vet jag ju att jag inte har, men eftersom det kommer in fler kunder och hon är själv så går jag ut igen. Men kortet (som är istoppat i kortläsaren) sitter som berg. Jag försöker slita ur det men går till slut in igen.
”Du måste hjälpa mig, jag får verkligen inte loss mitt kort!”
Tjejen skakar på huvudet. ”Jag har ringt båda mina chefer och ingen är i tjänst, och båda säger att jag inte får lämna butiken. Så jag kan inte. Jag är ledsen!”
”Men det måste väl finnas någon som kan hjälpa mig? Vad händer om någon bil börjar brinna eller nåt därute, vad gör ni då om ni bara är EN här?”
”Alltså, jag får inte lämna här, jag måste ta betalt och hjälpa kunder och så.”
(Ja, vad fan är jag då?!)
”Men kan du inte fråga någon kund därute om hjälp?” föreslår hon.
Nä, tror inte det. Jag marscherar ut igen och sliter och pressar ner det j-a kortet och till slut lossnar det. Jag gör tummen upp till tjejen som tittar ängsligt genom fönstret, hoppar in i bilen och åker iväg. Raka vägen till Statoil. Där allt går som smör.
Jag klankar inte på Shell-expediten, hon gjorde ju det bästa hon kunde utifrån de direktiv hon fick. Men jag undrar bara vad som hade hänt om jag INTE fått ut mitt kontokort, hade jag till sist bara fått åka iväg och lämna det i deras kortläsare? Och för det andra, hur säkert kan det vara att ha en ensam 20-årig tjej som ansvarar för en hel Shell-mack en söndag kväll?
Och för det tredje, med de j-a psychopriserna som bensinen är uppe i nu, är det verkligen för mycket begärt att få lite assistans när man behöver det?? Really?
Kanske dags för Shell att införa betalning med mobilen istället, så mycket problem som de verkar ha med sina kortläsare 🙂
Så, nu har jag gnällt klart, nu ska jag återgå till att hoppas på att vi alla är friska inför nästa vecka, påsk och Leahs 1-årsdag! 😀