Det är en stor lycka att ha fått två underbara, fina friska barn. Men till alla som tror att man bara svävar omkring på rosa moln med ett stort lyckligt leende som nybliven mamma, kan jag bara säga HA! Så är det inte.

Visst är det den bilden man vill förmedla på Facebook och visst ÄR man lycklig. Såklart. Men det är långt ifrån rosa moln.

Här är allt som ingen berättar för en om hur det verkligen är att få barn:

Först har vi det fysiska, att repa sig efter förlossningen. Eftersom jag bara fött med kejsarsnitt så vet jag inte hur det är att återhämta sig efter en vaginal förlossning, men efter snitt så har man ett stort sår på magen som ska läka. Man kan inte sätta sig upp i sängen, skratta för mycket, hosta, spy eller lyfta något tyngre än bebisen. Lite jobbigt då när man helt plötsligt inte kan lyfta det stora barnet, man blir rätt handikappad. Och att gå på toa i början är en ren plåga, innan alla tarmarna lagt sig rätt och kommit igång. Men efter drygt två veckor till en månad så är man hyfsat återställd.

Sedan har vi baby blues, eller tredagarsgråten som drabbar de flesta mammor. Tre dagar efter förlossningen rinner mjölken till och med den kommer alla hormoner som gör att man sitter och bölar helt utan anledning och tycker att livet är nattsvart och man borde ju vara glad och så gråter man ännu mer för att man inte är det. Denna baby blues brukar komma lagom till man åkt hem från BB och alla vill komma och hälsa på. Ett bra tips kan alltså vara att vänta med besök en vecka eller så.

Så har vi då amningen – enligt mig Guds straff till kvinnan. För dem som det funkar för är det bara att gratulera. MEN det funkar inte för alla, alla KAN inte amma. Nu har jag aldrig träffat någon som haft så stora problem som jag, så det är säkert ovanligt. Men det kan ju vara bra att veta vad man KAN drabbas av, för det är det ju ingen som berättar för en innan:

När mjölken rinner till så förvandlas brösten till enorma, röda, spända, värkande, bultande fotbollar som gör så ont att man inte ens kan andas på dem. För de flesta går detta över efter några dagar, för andra (mig) så går det aldrig över utan brösten känns som två gigantiska blåmärken tills man slutar amma. Lägg till otaliga mjölkstockningar, knutor, infektioner i mjölkgångarna, såriga, blodiga, kluvna och variga bröstvårtor så förstår ni säkert varför vissa helt enkelt inte kan (eller vill) amma. När det dessutom läcker som ett såll från brösten så man tvingas gå omkring med uppsamlingskoppar i BH:n så förstår ni säkert varför man ens drar sig för att lämna hemmet. Att amma offentligt skulle aldrig finnas i min begreppsvärld. Ryyyyys – nej, denna tortyr lämnar jag därhän nu. Nu börjar jag äntligen läka så jag åtminstone kan hålla Leah i famnen – en omöjlighet tidigare med de groteskt värkande brösten.

Så har vi då lilla bebisen som är så söt och doftar så gott. Med första barnet var man ganska oförberedd på att bebisen verkligen äter var tredje timme. Dygnet runt. Hela tiden. Nattsömn, vad är det? Eller sammanhängande sömn överhuvudtaget?

Det jobbigaste tycker jag var att man verkligen inte gjorde något annat än mata, mata, mata i början. Oftast sittandes i soffan framför TV:n. Sen när hon är klar så ska hon rapas, vilket ju kan ta upp till en halvtimme, sen lägger man ner henne för att vila, nehej då rasslade det till i magen så man får byta blöja. Samtidigt kräks hon så man får byta alla kläder också. Sådär, nybytt och ren och ny body, men då vill hon absolut inte läggas ner för att vila. Bara bäras runt. Bära runt, vagga, vyssja, så, nu sover hon äntligen. Försiktigt ner i vaggan och preciiiiis när man hunnit in i duschen eller på toa eller ta sig en kopp kaffe så börjar gallskriket. Hungrig igen. Bara att börja om. Man sitter som en fånge fjättrad i soffan framför TV:n och plågar sig igenom Tyra Banks, Ellen, Oprah, Doctors, gamla Bevvan-avsnitt, Top Model 150, LA Ink etc. etc. Dygnet runt. Att äta en ostörd middag med ett glas vin har aldrig varit så avlägset.

Då är det lätt att känna sig som sunkigast i hela världen: ”Jaha, var det så här mitt liv skulle bli? Sitta som en matmaskin och byta blöjor framför dåliga TV-program dag efter dag, vecka ut och vecka in. Är man en typisk småbarnsmamma nu? Kommer jag nånsin bli normal igen?”

Och det blir man ju. Det vet jag nu med andra barnet, det är egentligen ganska kort tid av ens liv som man sitter så där. Rätt som det är börjar bebisen äta mer sällan och innan man vet ordet av har man börjat med smakportioner och välling och så sover de hela natten och man får äntligen njuta av en vuxen middag i lugn och ro. Jag längtar! :-)

.

♥♥♥