Du ökar nu i vikt, snabbare än i något annat skede av graviditeten. Kanske förvånas du över hur stor din mage kan bli. Snart har livmodern intagit det högsta läget som den kommer att ha, ungefär 12cm ovanför din navel. Barnet är nu ca 29 cm från huvud till stjärt och väger omkring 2 kg. Skulle det födas nu kan det klara sig i kuvös. Kuvös behövs bland annat för att underhudsfettet ännu inte är utvecklat.

Nu fungerar barnets fem sinnen och hon eller han kan också vrida på huvudet. Alla inre organ fortsätter att mogna, tånaglarna är färdiga och huvudhåret fortsätter att växa. Barnet sover ca 90-95% av tiden – men under de vakna perioderna tränar den på att öppna och stänga sina ögon. Andningslektioner pågår hela tiden för att stärka lungorna och få dem att mogna.

Jaha, nu kommer jag alltså börja explodera i vikt då. Mamma Mia. Man glömmer verkligen hur stor man blir. Och alla ”Är du SÄKER på att det inte är tvillingar?!”-kommentarerna (inte för att jag har fått några än, men de kommer garanterat).

Hittills har jag inte tyckt att magen varit direkt i vägen eller för stor på något sätt, men faktiskt bara den senaste veckan känns det som att jag har växt hur mycket som helst. Ont i ryggen har jag också, och så fort jag står upp för länge (alltså längre än 3 minuter) blir jag yr och måste sätta mig ner.

Förra veckan kände jag hur det värkte i ena bröstet, och när jag stod i duschen så såg jag hur det liksom växte fram ett stort blåmärke som gjorde extremt ont. När jag gick ur duschen kände jag bara hur allt blod rann från huvudet och jag höll på att svimma, så jag bara halvsprang in i sovrummet och slängde mig på sängen. Där blev jag liggande ända till nästa morgon. Så fort jag försökte resa mig bara snurrade allting, och jag var rädd att det skulle vara en blodpropp eller något.

Men det var det som tur var inte. Nästa dag mådde jag bra men gick ändå till läkaren för säkerhets skull. Hon sa att det var en bakterieinfektion, förmodligen i mjölkgångarna, precis som jag hade förra gången jag ammade (Bläää! Jag ryser bara vid tanken på det!). Så antagligen blir denna amningen lika mysig, den. Fast som tur är vet jag bättre nu än att låta mig själv må lika dåligt av det den här gången. Funkar det inte så funkar det inte helt enkelt, värre är det inte. JAG tänker inte plåga mig själv – bättre att jag mår bra så mår bebisen också bra. Och Scottis. Och pappa